Hoppa till innehåll

Nr 1: Bohemian Rhapsody

20 november, 2011

Album: A Night At The Opera

År: 1975

Om jag hade fått en gyllene tia varje gång jag hört Bohemian Rhapsody,  hade jag varit en rik man. Nu är det dock så fint ordnat, att man inte behöver någon slags ekonomisk avans  för att avnjuta en av världens absolut bästa låtar.  Det räcker  gott å väl med ett par öron och några trumhinnor.  Själva hörselupplevelsen är belöning nog.

I samma stund låten kör igång, förstår man att det där dags för något stort. Trots att man numera vet hur varje ton i stycket kommer att ljuda, trots att man känner till vartenda ord i texten, sitter man ändå  lika stolt begeistrad och lyckligt hänförd. Det har blivit som att återuppleva en klassisk tradition, en närmast rituell händelse som återkommer med en slags rogivande regelbundenhet. Lite som julafton. Så länge mänskligheten kan lyssna till Bohemian Rhapsody finns det hopp.

Läsare av denna blogg (en del vad jag förstår riktigt inbitna Queenfans) tycker kanske att det är inopportunt av mig att välja just Bohemian Rhapsody som den allra bästa låten med bandet. Man kan tycka att låten är sönderspelad (det är den) och alltför känd, att det skulle vara för enkelt att placera den högst upp. Tro mig, ingenting har varit enkelt med den här listan. Queen var som artister och låtskrivare så mångfacetterade och begåvade att nästan varje låt i sig är ett litet mästerverk. Queen är något så ovanligt som intelligent musik. Varje medlem tog också akademiska examina; bland annat återfinns tandläkare och astrofysiker i bandet. Hur många andra rockband kan skryta med det?

När allt kommer omkring, visar det sig att Bohemian Rhapsody (trots att den till sin utformning påminner om så många andra låtar, exempelvis The March Of The Black Queen, The Prophets Song och Innuendo) på ett otroligt sätt lyckas förena tekniskt briljant överproduktion med en melodi som i all sin enkelhet talar till vårt allra innersta.

Den inledande pianoballad som först möter oss, kan vara det vackraste som spelats in. Orden ”Mama, just killed a man” är idag lika klassiska som ”Yesterday, all my troubles seemed so far away…”

Självklart förstärks denna inledning av den kontrastverkan som uppstår när den förs ihop med operapartiet och hårdrockspartiet, men faktum kvarstår. Mercurys inledning med piano och mystifik text är alldeles underbar konst och extremt kännetecknande för både låten och Queens samlade, musikaliska efterlämningar.

Det var också så han ursprungligen skapade låten. För producenten Roy Thomas Baker framförde Freddie de båda inledande verserna när han plötsligt stannar upp och utbrister: ”Oh, dear..here is where the opera comes in!” Resten är historia.

Låten blev längre och längre och mer och mer intrikat. Att lyckas spela in operapartiet med den tidens teknik är i sig en stor prestation. Det tog uppåt tre veckor att få alla bitarna på plats. Om  man vill fördjupa sig i det inspelningstekniska kan man kolla härhär eller här –  mycket intressanta klipp med Baker, Taylor och May.

Det är få artister som vågar sig på att göra Queencovers. Sorgligt nog är det oftast Bohemian Rhapsody de väljer, om de överhuvudtaget skall göra en cover. Folk inser verkligen inte sin egen begränsning. Detta eviga karbonkopierande av stycket har inneburit en devalvering av låtens ursprungliga värde. Eftersom ingen annan människa kan sjunga som Mercury försvinner mycket av magin redan där. Att låten sen innehåller inslag som det krävs både självdistans och artistisk briljans för att gå i land med, gör att låtens anseende dras ner ytterligare när den hamnar i händerna på diverse muppar, Idolstjärnor och manskörer.

Det finns dock en opretentiös finsk version som jag gillar. För att inte nämna Rick Millers enastående röstprestationer.

Det bästa med Bohemian Rhapsody är att varje människa som hör den kan lägga in ett eget budskap i texten. Även om Mercury säkert visste vad han menade när han skrev texten, har den egentliga innebörden aldrig avslöjats.  Att det handlar om ett slags uppbrott och en förändring torde dock stå klart. Detta är ytterligare en parameter som gör verket unikt. De allra mest fascinerande låtarna i pop- och rockhistorien är ju de vars text vi inte riktigt kan tolka, eller där det cirkulerar ett antal olika tolkningar. Jag tänker exempelvis på låtar som American Pie, Stairway To Heaven och Hotel California.

Låten tillkom i en period av bandets karriär, då de börjat att få luft under vingarna. De hade haft tre mindre hits i England och sålt hyfsat med skivor 1974. Problemet var att de inte kunde dra någon nytta av denna framgång rent ekonomiskt eftersom de lurades av sin manager, något bandet skildrar i låten Death On Two Legs.  I skenet av detta var A Night At The Opera något av ett vinna eller försvinna-album. Det är därför imponerande, sett i ett historiskt perspektiv, att bandmedlemmarna orkade stå på sig och tro på sin låt, när de hårdnackat vägrade att korta ner Bohemian Rhapsody och envist hävda att den skulle släppas om singel i hela sin längd (fem  minuter och femtioen sekunder).

Skivbolaget ville nämligen först klippa ner den, det lär finnas en version med enbart inledande kör, två verser och sedan en avslutande gong-gong men tack å lov var det inte denna som blev den låt vi talar om idag.  Mycket av låtens storhet är ju det slamrande heavy metal-partiet och detta visar på ett brutalt sätt att varenda del måste finnas med i låten, det är sammansättningen, samspelet och helheten som gör stycket så fantastiskt.

Som singel släpptes BohRhap den 31 oktober 1975 och blev, mycket tack vare DJ:n Kenny EverettBBC Radio One, en stor succé. Everett (något av Englands svar på Jacob Dahlin) spelade låten om och om igen.  Detta bidrog till att singeln klättrade upp på förstaplatsen och stannade där i hela nio veckor. En osannolik megahit var född. Det var inte förrän ABBA släppte Mamma Mia, som den knuffades ner från tronen. Efter Mercurys död i november 1991 släpptes låten dock åter som singel (där pengarna från försäljningen gick till kampen mot AIDS) och då blev det fem nya veckor på förstaplatsen, vilket gör låten ännu mer enastående.

Bästa textpassage:

”So you think you can stone me and spit in my
eye?
So you think you can love me and leave me to
die?
Oh, baby, can’t do this to me, baby,
I just gotta get out, just gotta get right outta
here…”

Video (Officiell och räknad som banbrytande när den kom)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sålunda knyts säcken ihop. Nu har jag listat mina 40 favoritlåtar med Queen lagom till Freddies dödsdag den 24 november. 2011 är/var det 20 år sedan Mercury dog och 40 år sedan bandet bildades. Jag vill tacka dig som hängt med mig på den här annorlunda resan och önskar förstås att du blivit lite nyfiken på bandets underbara musik. Som jag skrev i ett tidigare inlägg; bandets musik var så bred att man kan välja låtar efter humör. Queen gjorde musik i alla stilar: hårdrock, blues, soul, disko, jazz, gospel, pop…det är bara att välja låtar efter behag. För mer fördjupning i ämnet vill jag rekommendera min fd kollega Magnus Queenblogg med egentagna bilder och initierade analyser.

Besök gärna också mina andra bloggar. Min personliga blogg heter Nonsensakuten där jag skriver om fantasin, verkligheten och gråzonen däremellan. Min andra blogg, som berör betydligt sämre musik och framförallt historiens mest bedrövliga låttexter, heter Rimbloggen. Kanske ses vi där. Välkommen och tack för att du läst Queen 40.

Annonser

Topp tio

17 november, 2011

Innan guldplatsen, låt oss ta en tillbakablick på platserna 10 till 2:

2. The Prophets Song

3. Who Wants To Live Forever

4. We Are The Champions

5. Killer Queen

6. Somebody To Love

7. Under Pressure

8. Its A Hard Life

9. Don’t Stop Me Now

10. Save Me

Resten av listan

Nr 2: The Prophets Song

13 november, 2011

Album: A Night At The Opera

År: 1975

Silverplatsen går helt självklart till Queens mest intrikata och välproducerade låt.  Det handlar också om den allra längsta låten i bandets sångkatalog. The Prophets Song är hela åtta minuter och tjugoen sekunder lång.

Låten inledde B-sidan på Queens klassiska album A Night At The Opera och finns därigenom spridd i ett väldigt stort antal exemplar runt omkring planeten. Skivan är som bekant bandets mest kända och också den platta som den allra mest magsure och Queenhatande musikrecensent brukar framhäva som bandets finaste stund. Lite tråkigt kan jag tycka då jag personligen anser att föregångaren; Sheer Heart Attack, är en bättre skiva.

A Night At The Opera har självfallet många förtjänster; alltifrån raka rocklåtar som Death On Two Legs och Sweet Lady till lustiga kabarénummer som Lazing On A Sunny Afternoon och Seaside Rendez-vous. Vidare finner man små söta poplåtar såsom You’re My Best Friend och ´39.  De lite svagare styckena är i mitt tycke I’m In Love With My Car och Good Company medan det verkliga glittret i skattkistan självklart är Bohemian Rhapsody och den låt vi just håller på att bekanta oss med; The Prophets Song.

Låten är skriven av Brian May som här spelar det asiatiska stränginstrumentet Koto. Det är också dessa spröda toner som tillsammans med ett ödesmättat sus inleder stycket. Därefter åkallar Mercury nån slags högre makter med sina inledande strofer ”Oh oh people of the earth, listen to the warning the seer he said, beware the storm that gathers here…Listen to the wise man!” Från början var det tänkt att låten skulle heta People On Earth men så blev det nu inte.

Det hela är ett ganska typiskt intro till en symfonisk rocklåt från 70-talet. Bastanta trummor, glödande gitarrer och ett och annat falsettskrik. Med den skillnaden förstås att låten framförs av Mercury och att allting verkar väldigt kontrollerat. Det flummas inte ut i tråkiga trumsolon eller navelskådande gitarrplinkande utan ständigt dras skruvarna åt lite tajtare, verket blir mer och mer intressant; texten samspelar på ett fantastiskt sätt med musiken och Freddies sång är hela tiden forcerande och spännande, detta uppenbart i ett effektivt samspel med körpåläggen i låtens första 3.22.

Efter denna täta inledning och rockiga start, tar låten plötsligt en oväntad vändning. Tempot dras ner och övergår i ett sakralt körparti där Mercurys röst under drygt två och en halv minut sjunger kanon med sig själv i ett fantastiskt invecklat system som tog evigheter att mixa ihop när låten spelades in. Inte blev det bättre av att en vän till Mercury; radioprataren Kenny Everett BBC besökte inspelningen och en dag stal med sig några bandrester med just detta magnifika körpålägg. Brian May har i en intervju sagt att han efter en hel natts arbete med mixningen av låten vaknat till framåt eftermiddagen av att Mercury sjöng ”and now I know, and now I know, and now I know that you can hear me” från radioapparaten i bakgrunden. Det visar sig vara Everett som bara ville visa hur arbetet med nya skivan fortgick.

Efter den effektfulla mellanakten med Freddies överdubbade röst knyts så låten ihop med gitarrsolon och sång innan den slutar precis som den börjar; med ett vackert och avmätt spelande på koto.  Vid de laget är man som lyssnare stum av beundran och kan inte annat än att pusta ut, eftersom The Prophets Song visat att den är essensen av Queens musik, det yppersta av tajt musikproduktion, kontroll och noggrannhet.

Bästa textpassage:

”Oh oh oh oh and two by two my human zoo
They’ll be running for to come
Running for to come out of the rain
Oh flee for your life
Who heed me not let all your treasure make you
Oh fear for your life
Deceive you not the fires of hell will take you
Should death await you…”

Video

Nr 3: Who Wants To Live Forever?

5 november, 2011

Album: A Kind Of Magic

År: 1986

När vi nu tar oss upp till prispallen kan vi konstatera att det hittills bara förekommit sex låtar på listan som haft det gemensamt att de släpptes under 80-talet.  Ett ganska påvert resultat kan man tycka eftersom Queen ju nådde sina allra största framgångar rent kommersiellt under detta decennium.  Jag har dock alltid haft en ambivalent inställning till bandets 80-talsmusik, vilket kan tyckas lite magsurt då det faktiskt finns en del guldkorn. Jag kommer exempelvis att få leva med att jag inte placerade sådana brottarhits som Radio GaGa och I Want To Break Free på min lista trots att det är riktigt bra låtar.  Kanske har de blivit slavar under sin egen storhet eller bara förringats av mig på grund av sin något daterade ljudbild. Något jag visste  skulle bli en av de allra största utmaningarna då jag i somras satte mig ner för att sammanställa listan.

Att bara välja ut 40 låtar med Queen som skulle anses som de bästa, har i mångt och mycket varit en omöjlighet men nu är det snart gjort och jag tänker här nedan bära fram de argument som på nåt sätt rättfärdigar mitt val av Who Wants To Live Forever som listans självklara trea.

Först å främst: låten är ett mästerverk. Man blir berörd ända in i märgen. Låten är en ömtålig liten pärla som också bärs fram på samma sätt som jag förmodar att man bär en droppe vatten i Etiopien.  Varsamt, ömt och försiktigt.  Något säger mig också att upphovsmannen Brian May (som skrev stora delar av stycket i huvudet på väg hem i en taxi) har just denna låt som sitt speciella skötebarn. Vad jag har sett av honom i intervjuer och förstått genom uttalanden är han en  snäll, själsligt något bräcklig men mycket omhändertagande man.

Även om texten helt bygger på en scen ur filmen Highlander (där den odödlige Connor McLeod tvingas leva genom flera sekler och se sin omgivning och sina älskade dö bort från honom) kan den med lätthet appliceras på frågeställningen: vad tjänar det till, om det inte finns någon kärlek? Eller ”Vem vill leva för evigt om det är så att kärleken ändå måste dö?” som det heter i texten.  Genom detta blir låten mer än bara bakgrundsmusik.

Queen tar sig också an detta stycke med ett allvar som vissa självklart kan avfärda som pretentiöst. Vid inspelningen i självaste Abbey Roadstudion  (komplett med pukor och violiner) tog man dessutom hjälp av dirigenten Michael Kamen.  Självklart blir det pampigt och storslaget; i filmen utgör passagen då låten spelas den allra finaste scenen.

Det parallella universum som låten ändå lever i som varande hitlåt; högst rankad som sexa i Holland, ger en på många sätt ny infallsvinkel på bandets 80-talsmusik.  Den allvarsamma texten och de utsökta stråkarrangemangen skiljer sig markant både från Queens tidigare hitkatalog men främst från den blippbloppiga hitmusik som var närmast allenarådande 1986. Just där känner man låtens  styrka allra mest; kombinationen av Mercurys enastående sång (hans första rader i andra versen är magiska) och den äkthet som genomsyrar musiken lyfter låten något enormt över exempelvis Bananaramas Venus, som också fanns att köpa som singel i september 1986.

Bästa textpassage: 

”There’s no chance for us,
It’s all decided for us,
This world has only one sweet moment set aside for us
Who wants to live forever,
Who dares to love forever,
Who dare who dare,
Who wants to live forever,
When love must die…”

Video (officiell) 

Video (Live från Wembley)

Nr 4: We Are The Champions

2 november, 2011

Album: News Of The World

År: 1977

Det finns nog ingen annan Queenlåt som är lika känd över hela världen som We Are The Champions. Få av bandets sånger låter lika pampiga och storslagna. Enbart ett fåtal har som föreliggande stycke med tiden helt lämnat sin rock- eller popkontext och på ett märkligt sätt vuxit sig större än upphovsmannen själv.

We Are The Champions är numera en global hymn, en affärsidé, ett koncept, ja, nästan en folkrörelse.  Låten har tagits över av en hel sportvärld och spelas mer eller mindre tvångsmässigt efter varje stor seger eller cupfinal. Mercury har själv sagt att han inspirerades av den gemensamhetskraft fotbollen utgör; hur människor kan samlas kring en egentligen ganska banal sak och inte bara sträva mot ett gemensamt mål, utan också känna sig socialt helt accepterade i gruppen, trots alla de individuella åtskillnader mänskligheten består av.

-Om jag nu skulle beskriva den här känslan av gemenskap vore jag inte jag om jag inte gjorde det teatraliskt, glamouröst och storslaget, lär han en gång ha sagt i en intervju.

För det är ju så; We Are The Champions är ingen vanlig sportanthem. För detta är den alltför sofistikerad och kultiverad. Den gemensamma kraften Freddie ville beskriva kan mycket väl vara fotbollsarenans (en del hävdar att det istället handlar om samhörigheten i den homosexuella minoriteten) även om jag personligen tror att texten har sin upprinnelse i Mercurys strävan efter att skriva sin egen version av My Way.

Den ödesmättade men förtröstansfulla texten framförs förstås på ett ypperligt sätt av Mercury fast man kan med lätthet också föreställa sig låten framförd av Shirley Bassey, Tom Jones eller Liza Minelli (som faktiskt sjöng den på en hyllningsgala till minne av Mercury 1992).

Texten har just den där tyngden som kommer sig av nostalgiska tillbakablickar, ett erkännande av egna tillkortakommanden och en stor portion svärta. Den är ännu idag en av få låtar som jag kan få rysningar av (tillsammans med exempelvis Edith Piafs Hymn a l’amour, Bowies Life On Mars, Simply Reds Holding Back The Years och Frankie Goes To Hollywoods The Power Of Love)

Trots att låten vanligtvis utgör den perfekta avslutningen på en Queenkonsert (tillsammans med Brian Mays sköna tolkning av den brittiska nationalsången) var det faktiskt så att We Will Rock You och We Are The Champions inledde skivan News Of The World. Prata om att bränna sitt krut vid ett tidigt stadium. Troligen kommer detta sig av att man på vinylskivans tid visste att det allra bästa ljudet fanns på en LP-skivas första spår.

Bästa textpassage: 

”I’ve taken my bows
And my curtain calls
You’ve brought me fame and fortune
And everything that goes with it
I thank you all
But it’s been no bed of roses no pleasure cruise
and I consider it a challenge before the whole human race
That I ain’t gonna lose…”

Video (officiell)

Nr 5: Killer Queen

28 oktober, 2011

Album: Sheer Heart Attack

År 1974

Endast fem platser återstår av min topplista och en stark känsla av allvar smyger sig in, nu snackar vi de absolut bästa låtarna. Möjligen kommer jag fortfarande att kunna överraska dig några platser högre upp men än så länge är det välbekant, välljudande och ytterst välförtjänt då jag stolt presenterar plats nummer fem; Killer Queen. En av Mercurys musikaliskt mest intrikata alster.

En låt så späckad av melodiska krumsprång och tekniskt fiffiga överraskningar att det stundtals är lätt att gå vilse. Killer Queen är som en välsnidad, rysk docka som blir mer och mer kryptisk ju mer man öppnar den och lyssnar. Hela tiden dyker det upp saker som fullständigt överrumplar en. Det kan handla om en förvirrande baktakt, en välklingande cymbal eller ett vildsint gitarrljud som liksom bara poppar upp mitt i melodin. Det är oerhört starkt att klämma in så mycket oförutsedd musikalitet i en låt som håller schlagerlängden tre minuter och samtidigt få det att låta så lättåtkomligt, varmt och välkomnande.

Vi vet ju att dessa tre minuter av musikalisk genialitet slår samtliga andra treminutersförsök i eurovisionsschlagerns historia på fingrarna. Det är ofattbart att Queen kan fylla tre minuter med så mycket känsla, så många lager, så stor konst inom exakt samma tidsram som exempelvis Milk & Honey sjöng Halleluhja en sisådär 550 gånger i ESC 1979. Självfallet skulle Queen aldrig ställa upp i nån schlagertävling, eventuellt haltar denna jämförelse; jag vill bara att vi skall få ett perspektiv på vad man kan åstadkomma inom denna, magiska tidsram; tre minuter.

Självklart bidrar även den skarpsinninga texten till verkets storhet. Här får Mercury åter chans att plocka upp några av sina anslående Noel Cowardreferenser. Redan öppningsraden; om hur den lyxprostituerade kvinnan i fråga har för vana att förvara en flaska Moet Et Chandon i ett vackert skåp, sätter nivån.

Vi ramlar rakt in i en värld av dekadens, rikedom, flärd och extravaganser. I ett senare verk; Don’t Stop Me Now, sjunger Freddie om Lady Godiva; i Killer Queen är det istället Marie Antoinette som plockas fram som en stark kvinna ur historien. Även om Antoinette möjligen är en något mindre sympatisk relik ur det förgångna, passar hon oerhört bra som beskrivning för vilken slags kvinna låtens huvudperson är. Om inte detta skulle räcka får vi i refrängen veta att hon är som krut och giljotin och som dynamit med en laserstråle. Märgfulla beskrivningar av det täcka könet som aldrig återfinns i exempelvis Höga Visan.

Killer Queen blev inte bara bandets absoluta genombrott med en andraplats på Englandslistan 1974 utan belönades också med det prestigefyllda Ivor Novello-award för bästa sång i Storbritannien detta år.

Bästa textpassage: 

”She keeps Moet et Chandon
In a pretty cabinet
‘Let them eat cake’ she says
Just like Marie Antoinette
A built-in remedy
For Chrustjov and Kennedy
At anytime an invitation
You can’t decline…”

Video (officiell)

Video (väldigt bra a capellacover)

Nr 6: Somebody To Love

22 oktober, 2011

Album: A Day At The Races

År: 1976

Det handlar åter om kärlek. Jakten på kärleken, sökandet efter någon att älska. Den väldigt avslappnade men samtidigt något bittra inledningen på denna välproducerade popgospel lyder som bekant:

Each morning I get up, I die a little, can barely stand on my feet”. Det är sällan Mercurys texter präglas av ett så närmast nordiskt vemod och avståndstagande (inte helt olikt den norrländske pessimistkonsulten Ronny Erikssons yttrande då han i en stand up en gång sa: ”Jag vaknade i morse och sen var den dan förstörd”). Visst skrev Mercury texter om olycklig kärlek, sviken kärlek, förlusten av kärlek, obesvarad kärlek men nästan aldrig möter man den uppgivenhet och bitterhet som präglar Somebody To Love.  Här är det istället en stilla konversation mellan Mercury och nån slags Gud som ställs till svars för sångarens oförmåga att hitta någon att älska. Det är väldigt intensivt, teatraliskt tårfyllt och märkbart utlämnande.

Det är också en slags examen i bandets studier av harmoni och stämsång. Den vackra och pompösa gospelinramningen ställer självklart höga krav på sången som i mitt tycke är helt fantastiskt samspelt och fulländad i just denna inspelning.

Hela verket genomsyras av en exakthet och vilja att åstadkomma något oerhört stämningsfullt men samtidigt kommer det fram ansenliga mängder av skit under naglarna i starka partier där Freddie skriker ut sin ångest. Som alltid riskerar sådant att balansera på en makalöst tunn tråd;  risken att det blir pretentiöst och alltför översvallande är överhängande.

På grund av Mercurys ärliga text och hans outsinliga engagemang räddas dock låten från de allra mest svårsmälta pretentionerna, anser jag.

Det här är helt enkelt en av bandets bästa sånginsatser; en låt där de också låter sången stå i centrum på ett slagkraftigt sätt. Somebody To Love nådde som högst en andraplats i England, då singeln släpptes i november 1976.

Bästa textpassage: 

”I work hard every day of my life
I work till I ache my bones
At the end I take home my hard earned pay all on my own –
I get down on my knees
And I start to pray
Till the tears run down from my eyes
Lord – somebody – somebody
Can anybody find me – somebody to love? ”

Video