Nr 1: Bohemian Rhapsody
Album: A Night At The Opera
År: 1975
Om jag hade fått en gyllene tia varje gång jag hört Bohemian Rhapsody, hade jag varit en rik man. Nu är det dock så fint ordnat, att man inte behöver någon slags ekonomisk avans för att avnjuta en av världens absolut bästa låtar. Det räcker gott å väl med ett par öron och några trumhinnor. Själva hörselupplevelsen är belöning nog.
I samma stund låten kör igång, förstår man att det där dags för något stort. Trots att man numera vet hur varje ton i stycket kommer att ljuda, trots att man känner till vartenda ord i texten, sitter man ändå lika stolt begeistrad och lyckligt hänförd. Det har blivit som att återuppleva en klassisk tradition, en närmast rituell händelse som återkommer med en slags rogivande regelbundenhet. Lite som julafton. Så länge mänskligheten kan lyssna till Bohemian Rhapsody finns det hopp.
Läsare av denna blogg (en del vad jag förstår riktigt inbitna Queenfans) tycker kanske att det är inopportunt av mig att välja just Bohemian Rhapsody som den allra bästa låten med bandet. Man kan tycka att låten är sönderspelad (det är den) och alltför känd, att det skulle vara för enkelt att placera den högst upp. Tro mig, ingenting har varit enkelt med den här listan. Queen var som artister och låtskrivare så mångfacetterade och begåvade att nästan varje låt i sig är ett litet mästerverk. Queen är något så ovanligt som intelligent musik. Varje medlem tog också akademiska examina; bland annat återfinns tandläkare och astrofysiker i bandet. Hur många andra rockband kan skryta med det?
När allt kommer omkring, visar det sig att Bohemian Rhapsody (trots att den till sin utformning påminner om så många andra låtar, exempelvis The March Of The Black Queen, The Prophets Song och Innuendo) på ett otroligt sätt lyckas förena tekniskt briljant överproduktion med en melodi som i all sin enkelhet talar till vårt allra innersta.
Den inledande pianoballad som först möter oss, kan vara det vackraste som spelats in. Orden ”Mama, just killed a man” är idag lika klassiska som ”Yesterday, all my troubles seemed so far away…”
Självklart förstärks denna inledning av den kontrastverkan som uppstår när den förs ihop med operapartiet och hårdrockspartiet, men faktum kvarstår. Mercurys inledning med piano och mystifik text är alldeles underbar konst och extremt kännetecknande för både låten och Queens samlade, musikaliska efterlämningar.
Det var också så han ursprungligen skapade låten. För producenten Roy Thomas Baker framförde Freddie de båda inledande verserna när han plötsligt stannar upp och utbrister: ”Oh, dear..here is where the opera comes in!” Resten är historia.
Låten blev längre och längre och mer och mer intrikat. Att lyckas spela in operapartiet med den tidens teknik är i sig en stor prestation. Det tog uppåt tre veckor att få alla bitarna på plats. Om man vill fördjupa sig i det inspelningstekniska kan man kolla här, här eller här – mycket intressanta klipp med Baker, Taylor och May.
Det är få artister som vågar sig på att göra Queencovers. Sorgligt nog är det oftast Bohemian Rhapsody de väljer, om de överhuvudtaget skall göra en cover. Folk inser verkligen inte sin egen begränsning. Detta eviga karbonkopierande av stycket har inneburit en devalvering av låtens ursprungliga värde. Eftersom ingen annan människa kan sjunga som Mercury försvinner mycket av magin redan där. Att låten sen innehåller inslag som det krävs både självdistans och artistisk briljans för att gå i land med, gör att låtens anseende dras ner ytterligare när den hamnar i händerna på diverse muppar, Idolstjärnor och manskörer.
Det finns dock en opretentiös finsk version som jag gillar. För att inte nämna Rick Millers enastående röstprestationer.
Det bästa med Bohemian Rhapsody är att varje människa som hör den kan lägga in ett eget budskap i texten. Även om Mercury säkert visste vad han menade när han skrev texten, har den egentliga innebörden aldrig avslöjats. Att det handlar om ett slags uppbrott och en förändring torde dock stå klart. Detta är ytterligare en parameter som gör verket unikt. De allra mest fascinerande låtarna i pop- och rockhistorien är ju de vars text vi inte riktigt kan tolka, eller där det cirkulerar ett antal olika tolkningar. Jag tänker exempelvis på låtar som American Pie, Stairway To Heaven och Hotel California.
Låten tillkom i en period av bandets karriär, då de börjat att få luft under vingarna. De hade haft tre mindre hits i England och sålt hyfsat med skivor 1974. Problemet var att de inte kunde dra någon nytta av denna framgång rent ekonomiskt eftersom de lurades av sin manager, något bandet skildrar i låten Death On Two Legs. I skenet av detta var A Night At The Opera något av ett vinna eller försvinna-album. Det är därför imponerande, sett i ett historiskt perspektiv, att bandmedlemmarna orkade stå på sig och tro på sin låt, när de hårdnackat vägrade att korta ner Bohemian Rhapsody och envist hävda att den skulle släppas om singel i hela sin längd (fem minuter och femtioen sekunder).
Skivbolaget ville nämligen först klippa ner den, det lär finnas en version med enbart inledande kör, två verser och sedan en avslutande gong-gong men tack å lov var det inte denna som blev den låt vi talar om idag. Mycket av låtens storhet är ju det slamrande heavy metal-partiet och detta visar på ett brutalt sätt att varenda del måste finnas med i låten, det är sammansättningen, samspelet och helheten som gör stycket så fantastiskt.
Som singel släpptes BohRhap den 31 oktober 1975 och blev, mycket tack vare DJ:n Kenny Everett på BBC Radio One, en stor succé. Everett (något av Englands svar på Jacob Dahlin) spelade låten om och om igen. Detta bidrog till att singeln klättrade upp på förstaplatsen och stannade där i hela nio veckor. En osannolik megahit var född. Det var inte förrän ABBA släppte Mamma Mia, som den knuffades ner från tronen. Efter Mercurys död i november 1991 släpptes låten dock åter som singel (där pengarna från försäljningen gick till kampen mot AIDS) och då blev det fem nya veckor på förstaplatsen, vilket gör låten ännu mer enastående.
Bästa textpassage:
”So you think you can stone me and spit in my
eye?
So you think you can love me and leave me to
die?
Oh, baby, can’t do this to me, baby,
I just gotta get out, just gotta get right outta
here…”
Video (Officiell och räknad som banbrytande när den kom)
Sålunda knyts säcken ihop. Nu har jag listat mina 40 favoritlåtar med Queen lagom till Freddies dödsdag den 24 november. 2011 är/var det 20 år sedan Mercury dog och 40 år sedan bandet bildades. Jag vill tacka dig som hängt med mig på den här annorlunda resan och önskar förstås att du blivit lite nyfiken på bandets underbara musik. Som jag skrev i ett tidigare inlägg; bandets musik var så bred att man kan välja låtar efter humör. Queen gjorde musik i alla stilar: hårdrock, blues, soul, disko, jazz, gospel, pop…det är bara att välja låtar efter behag. För mer fördjupning i ämnet vill jag rekommendera min fd kollega Magnus Queenblogg med egentagna bilder och initierade analyser.
Besök gärna också mina andra bloggar. Min personliga blogg heter Nonsensakuten där jag skriver om fantasin, verkligheten och gråzonen däremellan. Min andra blogg, som berör betydligt sämre musik och framförallt historiens mest bedrövliga låttexter, heter Rimbloggen. Kanske ses vi där. Välkommen och tack för att du läst Queen 40.
Topp tio
Nr 2: The Prophets Song
Album: A Night At The Opera
År: 1975
Silverplatsen går helt självklart till Queens mest intrikata och välproducerade låt. Det handlar också om den allra längsta låten i bandets sångkatalog. The Prophets Song är hela åtta minuter och tjugoen sekunder lång.
Låten inledde B-sidan på Queens klassiska album A Night At The Opera och finns därigenom spridd i ett väldigt stort antal exemplar runt omkring planeten. Skivan är som bekant bandets mest kända och också den platta som den allra mest magsure och Queenhatande musikrecensent brukar framhäva som bandets finaste stund. Lite tråkigt kan jag tycka då jag personligen anser att föregångaren; Sheer Heart Attack, är en bättre skiva.
A Night At The Opera har självfallet många förtjänster; alltifrån raka rocklåtar som Death On Two Legs och Sweet Lady till lustiga kabarénummer som Lazing On A Sunny Afternoon och Seaside Rendez-vous. Vidare finner man små söta poplåtar såsom You’re My Best Friend och ´39. De lite svagare styckena är i mitt tycke I’m In Love With My Car och Good Company medan det verkliga glittret i skattkistan självklart är Bohemian Rhapsody och den låt vi just håller på att bekanta oss med; The Prophets Song.
Låten är skriven av Brian May som här spelar det asiatiska stränginstrumentet Koto. Det är också dessa spröda toner som tillsammans med ett ödesmättat sus inleder stycket. Därefter åkallar Mercury nån slags högre makter med sina inledande strofer ”Oh oh people of the earth, listen to the warning the seer he said, beware the storm that gathers here…Listen to the wise man!” Från början var det tänkt att låten skulle heta People On Earth men så blev det nu inte.
Det hela är ett ganska typiskt intro till en symfonisk rocklåt från 70-talet. Bastanta trummor, glödande gitarrer och ett och annat falsettskrik. Med den skillnaden förstås att låten framförs av Mercury och att allting verkar väldigt kontrollerat. Det flummas inte ut i tråkiga trumsolon eller navelskådande gitarrplinkande utan ständigt dras skruvarna åt lite tajtare, verket blir mer och mer intressant; texten samspelar på ett fantastiskt sätt med musiken och Freddies sång är hela tiden forcerande och spännande, detta uppenbart i ett effektivt samspel med körpåläggen i låtens första 3.22.
Efter denna täta inledning och rockiga start, tar låten plötsligt en oväntad vändning. Tempot dras ner och övergår i ett sakralt körparti där Mercurys röst under drygt två och en halv minut sjunger kanon med sig själv i ett fantastiskt invecklat system som tog evigheter att mixa ihop när låten spelades in. Inte blev det bättre av att en vän till Mercury; radioprataren Kenny Everett på BBC besökte inspelningen och en dag stal med sig några bandrester med just detta magnifika körpålägg. Brian May har i en intervju sagt att han efter en hel natts arbete med mixningen av låten vaknat till framåt eftermiddagen av att Mercury sjöng ”and now I know, and now I know, and now I know that you can hear me” från radioapparaten i bakgrunden. Det visar sig vara Everett som bara ville visa hur arbetet med nya skivan fortgick.
Efter den effektfulla mellanakten med Freddies överdubbade röst knyts så låten ihop med gitarrsolon och sång innan den slutar precis som den börjar; med ett vackert och avmätt spelande på koto. Vid de laget är man som lyssnare stum av beundran och kan inte annat än att pusta ut, eftersom The Prophets Song visat att den är essensen av Queens musik, det yppersta av tajt musikproduktion, kontroll och noggrannhet.
Bästa textpassage:
”Oh oh oh oh and two by two my human zoo
They’ll be running for to come
Running for to come out of the rain
Oh flee for your life
Who heed me not let all your treasure make you
Oh fear for your life
Deceive you not the fires of hell will take you
Should death await you…”
Nr 3: Who Wants To Live Forever?
Album: A Kind Of Magic
År: 1986
När vi nu tar oss upp till prispallen kan vi konstatera att det hittills bara förekommit sex låtar på listan som haft det gemensamt att de släpptes under 80-talet. Ett ganska påvert resultat kan man tycka eftersom Queen ju nådde sina allra största framgångar rent kommersiellt under detta decennium. Jag har dock alltid haft en ambivalent inställning till bandets 80-talsmusik, vilket kan tyckas lite magsurt då det faktiskt finns en del guldkorn. Jag kommer exempelvis att få leva med att jag inte placerade sådana brottarhits som Radio GaGa och I Want To Break Free på min lista trots att det är riktigt bra låtar. Kanske har de blivit slavar under sin egen storhet eller bara förringats av mig på grund av sin något daterade ljudbild. Något jag visste skulle bli en av de allra största utmaningarna då jag i somras satte mig ner för att sammanställa listan.
Att bara välja ut 40 låtar med Queen som skulle anses som de bästa, har i mångt och mycket varit en omöjlighet men nu är det snart gjort och jag tänker här nedan bära fram de argument som på nåt sätt rättfärdigar mitt val av Who Wants To Live Forever som listans självklara trea.
Först å främst: låten är ett mästerverk. Man blir berörd ända in i märgen. Låten är en ömtålig liten pärla som också bärs fram på samma sätt som jag förmodar att man bär en droppe vatten i Etiopien. Varsamt, ömt och försiktigt. Något säger mig också att upphovsmannen Brian May (som skrev stora delar av stycket i huvudet på väg hem i en taxi) har just denna låt som sitt speciella skötebarn. Vad jag har sett av honom i intervjuer och förstått genom uttalanden är han en snäll, själsligt något bräcklig men mycket omhändertagande man.
Även om texten helt bygger på en scen ur filmen Highlander (där den odödlige Connor McLeod tvingas leva genom flera sekler och se sin omgivning och sina älskade dö bort från honom) kan den med lätthet appliceras på frågeställningen: vad tjänar det till, om det inte finns någon kärlek? Eller ”Vem vill leva för evigt om det är så att kärleken ändå måste dö?” som det heter i texten. Genom detta blir låten mer än bara bakgrundsmusik.
Queen tar sig också an detta stycke med ett allvar som vissa självklart kan avfärda som pretentiöst. Vid inspelningen i självaste Abbey Roadstudion (komplett med pukor och violiner) tog man dessutom hjälp av dirigenten Michael Kamen. Självklart blir det pampigt och storslaget; i filmen utgör passagen då låten spelas den allra finaste scenen.
Det parallella universum som låten ändå lever i som varande hitlåt; högst rankad som sexa i Holland, ger en på många sätt ny infallsvinkel på bandets 80-talsmusik. Den allvarsamma texten och de utsökta stråkarrangemangen skiljer sig markant både från Queens tidigare hitkatalog men främst från den blippbloppiga hitmusik som var närmast allenarådande 1986. Just där känner man låtens styrka allra mest; kombinationen av Mercurys enastående sång (hans första rader i andra versen är magiska) och den äkthet som genomsyrar musiken lyfter låten något enormt över exempelvis Bananaramas Venus, som också fanns att köpa som singel i september 1986.
Bästa textpassage:
”There’s no chance for us,
It’s all decided for us,
This world has only one sweet moment set aside for us
Who wants to live forever,
Who dares to love forever,
Who dare who dare,
Who wants to live forever,
When love must die…”
Nr 4: We Are The Champions
Album: News Of The World
År: 1977
Det finns nog ingen annan Queenlåt som är lika känd över hela världen som We Are The Champions. Få av bandets sånger låter lika pampiga och storslagna. Enbart ett fåtal har som föreliggande stycke med tiden helt lämnat sin rock- eller popkontext och på ett märkligt sätt vuxit sig större än upphovsmannen själv.
We Are The Champions är numera en global hymn, en affärsidé, ett koncept, ja, nästan en folkrörelse. Låten har tagits över av en hel sportvärld och spelas mer eller mindre tvångsmässigt efter varje stor seger eller cupfinal. Mercury har själv sagt att han inspirerades av den gemensamhetskraft fotbollen utgör; hur människor kan samlas kring en egentligen ganska banal sak och inte bara sträva mot ett gemensamt mål, utan också känna sig socialt helt accepterade i gruppen, trots alla de individuella åtskillnader mänskligheten består av.
-Om jag nu skulle beskriva den här känslan av gemenskap vore jag inte jag om jag inte gjorde det teatraliskt, glamouröst och storslaget, lär han en gång ha sagt i en intervju.
För det är ju så; We Are The Champions är ingen vanlig sportanthem. För detta är den alltför sofistikerad och kultiverad. Den gemensamma kraften Freddie ville beskriva kan mycket väl vara fotbollsarenans (en del hävdar att det istället handlar om samhörigheten i den homosexuella minoriteten) även om jag personligen tror att texten har sin upprinnelse i Mercurys strävan efter att skriva sin egen version av My Way.
Den ödesmättade men förtröstansfulla texten framförs förstås på ett ypperligt sätt av Mercury fast man kan med lätthet också föreställa sig låten framförd av Shirley Bassey, Tom Jones eller Liza Minelli (som faktiskt sjöng den på en hyllningsgala till minne av Mercury 1992).
Texten har just den där tyngden som kommer sig av nostalgiska tillbakablickar, ett erkännande av egna tillkortakommanden och en stor portion svärta. Den är ännu idag en av få låtar som jag kan få rysningar av (tillsammans med exempelvis Edith Piafs Hymn a l’amour, Bowies Life On Mars, Simply Reds Holding Back The Years och Frankie Goes To Hollywoods The Power Of Love)
Trots att låten vanligtvis utgör den perfekta avslutningen på en Queenkonsert (tillsammans med Brian Mays sköna tolkning av den brittiska nationalsången) var det faktiskt så att We Will Rock You och We Are The Champions inledde skivan News Of The World. Prata om att bränna sitt krut vid ett tidigt stadium. Troligen kommer detta sig av att man på vinylskivans tid visste att det allra bästa ljudet fanns på en LP-skivas första spår.
Bästa textpassage:
”I’ve taken my bows
And my curtain calls
You’ve brought me fame and fortune
And everything that goes with it
I thank you all
But it’s been no bed of roses no pleasure cruise
and I consider it a challenge before the whole human race
That I ain’t gonna lose…”
Nr 5: Killer Queen
Album: Sheer Heart Attack
År 1974
Endast fem platser återstår av min topplista och en stark känsla av allvar smyger sig in, nu snackar vi de absolut bästa låtarna. Möjligen kommer jag fortfarande att kunna överraska dig några platser högre upp men än så länge är det välbekant, välljudande och ytterst välförtjänt då jag stolt presenterar plats nummer fem; Killer Queen. En av Mercurys musikaliskt mest intrikata alster.
En låt så späckad av melodiska krumsprång och tekniskt fiffiga överraskningar att det stundtals är lätt att gå vilse. Killer Queen är som en välsnidad, rysk docka som blir mer och mer kryptisk ju mer man öppnar den och lyssnar. Hela tiden dyker det upp saker som fullständigt överrumplar en. Det kan handla om en förvirrande baktakt, en välklingande cymbal eller ett vildsint gitarrljud som liksom bara poppar upp mitt i melodin. Det är oerhört starkt att klämma in så mycket oförutsedd musikalitet i en låt som håller schlagerlängden tre minuter och samtidigt få det att låta så lättåtkomligt, varmt och välkomnande.
Vi vet ju att dessa tre minuter av musikalisk genialitet slår samtliga andra treminutersförsök i eurovisionsschlagerns historia på fingrarna. Det är ofattbart att Queen kan fylla tre minuter med så mycket känsla, så många lager, så stor konst inom exakt samma tidsram som exempelvis Milk & Honey sjöng Halleluhja en sisådär 550 gånger i ESC 1979. Självfallet skulle Queen aldrig ställa upp i nån schlagertävling, eventuellt haltar denna jämförelse; jag vill bara att vi skall få ett perspektiv på vad man kan åstadkomma inom denna, magiska tidsram; tre minuter.
Självklart bidrar även den skarpsinninga texten till verkets storhet. Här får Mercury åter chans att plocka upp några av sina anslående Noel Cowardreferenser. Redan öppningsraden; om hur den lyxprostituerade kvinnan i fråga har för vana att förvara en flaska Moet Et Chandon i ett vackert skåp, sätter nivån.
Vi ramlar rakt in i en värld av dekadens, rikedom, flärd och extravaganser. I ett senare verk; Don’t Stop Me Now, sjunger Freddie om Lady Godiva; i Killer Queen är det istället Marie Antoinette som plockas fram som en stark kvinna ur historien. Även om Antoinette möjligen är en något mindre sympatisk relik ur det förgångna, passar hon oerhört bra som beskrivning för vilken slags kvinna låtens huvudperson är. Om inte detta skulle räcka får vi i refrängen veta att hon är som krut och giljotin och som dynamit med en laserstråle. Märgfulla beskrivningar av det täcka könet som aldrig återfinns i exempelvis Höga Visan.
Killer Queen blev inte bara bandets absoluta genombrott med en andraplats på Englandslistan 1974 utan belönades också med det prestigefyllda Ivor Novello-award för bästa sång i Storbritannien detta år.
Bästa textpassage:
”She keeps Moet et Chandon
In a pretty cabinet
‘Let them eat cake’ she says
Just like Marie Antoinette
A built-in remedy
For Chrustjov and Kennedy
At anytime an invitation
You can’t decline…”
Video (väldigt bra a capellacover)
Nr 6: Somebody To Love
Album: A Day At The Races
År: 1976
Det handlar åter om kärlek. Jakten på kärleken, sökandet efter någon att älska. Den väldigt avslappnade men samtidigt något bittra inledningen på denna välproducerade popgospel lyder som bekant:
”Each morning I get up, I die a little, can barely stand on my feet”. Det är sällan Mercurys texter präglas av ett så närmast nordiskt vemod och avståndstagande (inte helt olikt den norrländske pessimistkonsulten Ronny Erikssons yttrande då han i en stand up en gång sa: ”Jag vaknade i morse och sen var den dan förstörd”). Visst skrev Mercury texter om olycklig kärlek, sviken kärlek, förlusten av kärlek, obesvarad kärlek men nästan aldrig möter man den uppgivenhet och bitterhet som präglar Somebody To Love. Här är det istället en stilla konversation mellan Mercury och nån slags Gud som ställs till svars för sångarens oförmåga att hitta någon att älska. Det är väldigt intensivt, teatraliskt tårfyllt och märkbart utlämnande.
Det är också en slags examen i bandets studier av harmoni och stämsång. Den vackra och pompösa gospelinramningen ställer självklart höga krav på sången som i mitt tycke är helt fantastiskt samspelt och fulländad i just denna inspelning.
Hela verket genomsyras av en exakthet och vilja att åstadkomma något oerhört stämningsfullt men samtidigt kommer det fram ansenliga mängder av skit under naglarna i starka partier där Freddie skriker ut sin ångest. Som alltid riskerar sådant att balansera på en makalöst tunn tråd; risken att det blir pretentiöst och alltför översvallande är överhängande.
På grund av Mercurys ärliga text och hans outsinliga engagemang räddas dock låten från de allra mest svårsmälta pretentionerna, anser jag.
Det här är helt enkelt en av bandets bästa sånginsatser; en låt där de också låter sången stå i centrum på ett slagkraftigt sätt. Somebody To Love nådde som högst en andraplats i England, då singeln släpptes i november 1976.
Bästa textpassage:
”I work hard every day of my life
I work till I ache my bones
At the end I take home my hard earned pay all on my own –
I get down on my knees
And I start to pray
Till the tears run down from my eyes
Lord – somebody – somebody
Can anybody find me – somebody to love? ”
Nr 7: Under Pressure
Album: Hot Space
År: 1981
Queen och David Bowie
Det är väl lika bra att redan så här inledningsvis göra absolut klart att en fullständigt talanglös rappare vid namn Robert Matthew Van Winkle inte har något som helst att göra med den här låten. Det enda denne steroidsvullne pajas lyckats åstadkomma är att sno ett klassiskt basriff och göra det till sitt eget genom utgivandet av låten Ice, Ice Baby1990.
Queen försökte stämma honom men det blev till slut en förlikning där Queen och David Bowie nu erkänns som delaktiga upphovsmän till den raplåt som faktiskt toppade listorna när det begav sig.
En listframgång som ter sig föga förvånande kanske med tanke på originalversionen, den fantastiska låt som knipit sjundeplatsen på min lista. För exakt trettio år sedan, i slutet av oktober 1981, blev detta till en början ganska lösa samarbete mellan bandet och Bowie, en Englandsetta. Något sämre gick det i USA men låten har lyckats överleva tre decennier och räknas idag som en verklig klassiker. Något som i varje fall Bowie hade svårt att tro då de tillsammans jammade ihop låten i en studio i Montreaux.
Fem viljor samarbetade om alstret men drog också stundtals åt helt olika håll. Bowie var uppenbarligen inte van vid att kompromissa när det handlar om låtskrivande, något som ledde till enorma slitningar. Brian May har i intervjuer erkänt att Bowie ibland var väldigt obstinat och svår att samarbeta med. Bowie var också in i det längsta tveksam till att överhuvudtaget ge ut låten. För honom var Under Pressure enbart att betrakta som en demoinspelning.
Personligen tog det ett tag innan jag på allvar lärde mig att uppskatta låten. Den är nämligen lite svår att ta till sig. Det börjar som tidigare nämnts med detta klassiska basriff och piano…sedan är det det växelvisa samspelet mellan Mercury och Bowie (deras var för sig helt unika röster) som lyfter låten mot nya snillrika passager och crescendon. Det är låtens blandning mellan tempo och lugnare partier, kombinerat med den allvarsamma texten som framförs så teatraliskt och mustigt som gör Under Pressure till en av de starkast glittrande diamanterna i Queens så omfångsrika låtskatt.
Bästa textpassage:
”It’s the terror of knowing
What this world is about
Watching some good friends
Screaming ‘Let me out’
Pray tomorrow – gets me higher high high
Pressure on people – people on streets
Turned away from it all like a blind man
Sat on a fence but it don’t work
Keep coming up with love
but it’s so slashed and torn
Why – why – why ?”
Nr 8: It’s A Hard Life
Album: The Works
År: 1984
Som musikaliskt bygge är kanske inte It’s A Hard Life det allra mest komplicerade eller mångbottnade i Queens karriär. Videon till låten är stundtals skrattretande och Mercurys sånginsats är godkänd men inte mer med tanke på hur högt upp man måste ligga för att verkligen göra låten rättvisa. Ändå är den här smärre singelframgången från 1984 en av mina allra största favoriter bland gruppens låtar.
Svaret på frågan varför jag håller den så högt bland alla hundratals verk bandet gett oss, är nog helt enkelt den känsla som genomströmmar verket. I likhet med plats tio på listan; Save Me, handlar det om kärlekens vedermödor; det ämne som Mercury allra helst skrev texter kring. Här är dock en stor dos ironi inplanterad i lyriken vilket gör att man inte vet om eller hur man skall ta texten på allvar. Den är både krass och utlämnande, på samma gång ömsint och varligt betraktande.
Kärleken är ett heltidsarbete utan övertidsersättning, brukar ju den klämkäcka aforismen lyda; något som verkligen kan sägas vara huvudtemat i föreliggande låt. Kärleken beskrivs som en lång, hård kamp som måste vinnas lika framgångsrikt varje dag. Det är också kraften i kärleken som gör att vi vågar hoppas på en framtid; ”But I’ll always live for tomorrow” som Mercury sjunger.
Låten börjar pampigt med en aria ur Ruggero Leoncavallos opera ”Pagliacci”. Detta sätter självklart nivån och förebådar den storslagenhet och de pretentioner som så ofta var bandets signum. Till låtens uppenbara fördelar måste jag också nämna det i mitt tycke kanske starkaste och mest känslosamma gitarrsolot av Brian May (förvisso i hård konkurrens med det avskalade solot till These Are The Days Of Our Lives)
Bästa textpassage:
”I try and mend the broken pieces
I try to fight back the tears
They say it’s just a state of mind
But it happens to everyone
How it hurts – deep inside
When your love has cut you down to size
Life is tough – on your own
Now I’m waiting for something to fall from the skies
And I’m waiting for love…”
Video (sänker nästan låten genom sitt effektsökeri)
Nr 9: Don’t Stop Me Now
Album: Jazz
År: 1978
Det känns både glädjande och omtumlande att just den här gamla partyklassikern med Queen har fått en renässans. Den är idag en av de allra mest önskade och spelade Queenlåtarna på bl.a Spotify och jag känner ett stort antal människor som älskar den här låten, trots att den kom ca 12-13 år innan de själva föddes.
Don’t Stop Me Now är en väldigt typisk Mercurylåt. Den är livsbejakande, elegant och fullproppad med både populärhistoriska och klassiska referenser. Det är också den första låt av bandet där texten återspeglar Mercurys sexuella preferenser (även om det förvisso inte varit vidare svårt att lista ut att han var homosexuell genom ett antal tidigare verk).
Något som skulle förstärkas de tre kommande åren i bandets karriär och slutgiltigt sabba bandets tillväxtmöjligheter i USA genom att de uppträdde utklädda till kvinnor i 1984 års video till låten I Want To Break Free (även om idén till denna dragshow faktiskt kom från trummisen Taylor och inte Mercury som många tagit för självklart).
För att återgå till plats nio på listan: Don’t Stop Me Now har många styrkor. Främst självklart själva uppbyggandet av låten där det hela börjar lite sedvanligt bluesaktigt med Freddie och hans piano. Harmonier som så självklart bildar en vacker ballad tror man. Överraskningen kommer 32 sekunder in i låten när det plötsligt blir en slags boogie woogie som lyfter stycket till oanade höjder. Det är fartfyllt och kittlande och man kan inte annat än att dras med i det svängiga soundet.
Dessutom är texten uppsluppen och väldigt levande – det handlar om frihet, vilja och spänst. Mercury, i rollen som Mr Farenheit färdas i ljusets hastighet för att befria både män och kvinnor. Texten skulle mycket väl kunna ses som en varudeklaration till någon av de extravaganta fester som Mercury ofta arrangerade. Sybaritiska tillställningar som enligt rykten inkluderat alltifrån kroppsmålade strippor och gyttjebrottande dvärgar till köttbuffér uppdukade på nakna kvinnors magar osv…
Sammanfattningsvis: plats nio på listan, en explosion av liv och rörelse, helt omöjlig att stoppa. Dock tar låten slut redan efter tre minuter och trettio sekunder, vilket är synd. Turligt nog kan man lyssna på repeat.
Bästa textpassage:
”I’m a shooting star leaping through the sky
Like a tiger defying the laws of gravity
I’m a racing car passing by like Lady Godiva
I’m gonna go go go there’s no stopping me
I’m burning through the sky yea
Two hundred degrees that’s why they call me Mr. Fahrenheit
I’m travelling at the speed of light
I wanna make a supersonic man out of you…”
queen40 